Satt i soffan och plattade till den bakdel jag äger framför något totalt värdelöst och uppenbart tv-program på trean när jag plötsligt inser. Bara så. Det är den tjugonionde maj. Den tjugonionde maj. Det måste alltså betyda att det var den tjugoåttonde igår. Den tjugoåttonde maj. 

 

Den tjugoåttonde juli 2012 fann jag det som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle finna. Tankarna hade rullat i så otroligt många år; "jag kommer säkerligen dö ensam", "jag kommer få spendera alla hjärtans dag med mig själv och någon halvdan serie, alternativt någon framkrystad relation med någon jag inte ens trivs med". För det bilden hade jag. Jag hade bilden av att ingen passar mig, att jag aldrig skulle finna någon som kunde krypa ur sitt grabbiga skal och snacka känslor och ge komplimanger och vara öppet blödig. Någon som jag tycker om. För jag hade aldrig mött det förut. Aldrig. Men tydligen hade jag det, dock omedvetet. I hela tre år gick jag och mitt perfekta exempel i samma klass, vilket jag var helt omedveten om. Fram tills sommarlovet 2012. Fram tills dess, då denna människa öppnade sig för mig och sa precis vad han kände och hade känt.

Efter ett par om och men blev det vi. Helt ärligt talat, jag var så skadad när vi träffades. Jag var i princip sönderriven och (ursäkta) desperat på insidan att jag knappt kunde tänka rakt. Jag bara gav mig in i ett förhållande som jag inte hade någon aning om vart det skulle bära. Jag försöke hålla mig, det gjorde jag verkligen. Jag avvisade hela grejen sisådär kanske två gånger, bara för att jag absolut inte ville gå igenom någon slags hjärteskär igen. Men efter orden "skam den som ger sig" blev det vi två i alla fall. Och nu sitter vi två här, hela tio månader senare, och har fortfarande hållit ihop. För att stå på ärlighetens sida så hade jag i början aldrig trott det. Jag gav mig bara in i det hela för att jag var trasig, han gav lovord om att fixa mig, och jag bara litade på det. Och tro mig, människor, han fixade mig. Jag hade aldrig i min vildaste och blindaste fantasi tänkt att det skulle bli min bästa killkompis sedan tre år tillbaka som skulle komma med orden "challenge accepted" när jag sa till honom att jag har svårt att falla för killar. Jag hade verkligen inte trott att det var han som skulle ta mig i handen och leda mig genom det jag trodde var omöjligt att uppleva. Men nu är vi här, hela tio månader senare, och han har stannat kvar hos mig. Hela tiden.

          Jag har aldrig mött en sådan människa som honom. Han är som ingen annan. Han ger komplimanger som ingen annan, han kramas som ingen annan, han har läppar som ingen annan. Att träffa någon som uppriktigt berättar att han vill ha hela sin framtid med dig, att han aldrig i hela sitt liv vill se sig själv utan dig, att han älskar dig mer än något annat i hans omvärld, att du är det finaste han någonsin skådat. Att träffa någon som springer med dig från Havstena till stan för att du slarvigt nog glömt din väska på McDonalds, någon som har en liten lapp på sin dator som det står "tell flickvän that you love her everyday, don't let her forget", någon som släpper allt i sin väg och kommer med en ros på kvällskvisten bara för att ditt husdjur har dött. Någon som hela tiden vill vara precis där du är, någon som ger dig varmchokladochenlitenlitenfilt när ni kommer in och det har varit kallt ute, någon som (helt ärligt) säger att du är vacker mer än fyra gånger på en kvart. Någon som honom. Jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv, och det är världens finaste känsla, samtidigt som det är världens läskigaste känsla. För jag vet med all säkerhet att om jag förlorar allt detta, så sprängs jag och går i tusen bitar mitt på gatan. 

 

Men jag älskar honom. I hela tio månader har jag älskat honom. I hela tio månader har jag älskat Carl.