Hej, jag heter Ida Bohman och jag lever numera ett totalt kravlöst liv. Vaknade imorse runt 11, gick upp, gjorde frukost, satte mig på mammas och Liams balkong och läste Ondskan i solskenet. Sen gick jag en sväng i solen och lyssnade på allt från Oskar Linnros till Ted Gärdestad. Nu när jag kom in gjorde jag Ceasarsallad och satte mig och kikade på Rasmus på Luffen, vilket jag egentligen är helt uppe i nu. Jag lever så kravlöst. Men trots denna kravlöshet så kände jag ändå att jag var tvungen att uppdatera litegranna, berätta om det senaste då det faktiskt har hänt flera fina grejer. 

 

Allra först måste jag bara berätta om lördagen den åttonde Juni, då jag var på min andra Håkankonsert i livet. Åh, det var så fint. Trots att vi fick vänta i 10 timmar på "förtur" som verkligen inte alls var förtur, och trots att vi nästan inte åt ordentligt på sexton timmar, och trots att jag brände mig något otroligt, och trots att det fick läggas pengar på tåget hem fast det egentligen inte skulle behövas, och trots vinglande fulla människor på konserten (som jag hoppas har fina blåmärken i ryggen efter mina armbågar), så var det bara så himla fint. Det var så magiskt, så underbart, så fint. Håkan på scen är så galet närvarande och det märks att han vet vad han gör, trots att han till synes verkar vara ganska spontan. Det känns verkligen som att man är där, med honom. Det känns som att han ser alla och ser till att alla är med. I vilket fall, det var så galet fint.

 

Sist tänkte jag bara tillägga att jag nu gått ur ettan på gymnasiet, vilket känns helt ofattbart. Nostalgitankarna rusar fritt bara jag lägger tanken på det; gick inte jag i sexan nyss? Det gick så otroligt fort, jag hängde knappt med. Men det hade knappast gått ens hälften så fort om det inte hade varit för mina fina fyra tjejer som jag umgås allra mest med i skolan - Elin, Melinda, Olivia och Emma. Ni är fina. Finast. Glöm inte det.