Det är tunga tider, människor, det är tunga tider.

Jag var sjuk i början av året, verkligen illsjuk. I mer än två veckor, om jag inte minns fel. Och nu är jag här igen, med njurbäckeninflammation. Alltså, njurbäckeninflammation? Vem får ens sånt?! Det är ju helt sjukt. Får väl nöja mig med att det låter som en relativt cool och häftig sjukdom som ingen förstår sig på. Typ. 

          Så förövrigt är jag förbannad. Förbannad på att jag har blivit sjuk så jävla opassande, dels för att jag egentligen skulle åkt till Smögen med pappa, Emelie, Olof och Sigge och dels för att familjen (alltså inte min biologiska familj, utan mitt kompisgäng på sju skallar kallas så) ska ha grillkväll ikväll och vi ska värva in Edvins nyfunna kvenna. Fatta hur spännande det hade varit? Men jag får ligga och kramas med min n j u r b ä c k e n i n f l a m m a t i o n istället. 

          Jag är också förbannad på att jag sover dåligt, har ständigt dålig andedräkt, att jag är törstig dygnet runt, att jag bär på Sveriges vidrigaste saliv, att jag ständigt tvingas gissa mellan ont i njurarna eller hunger, att min kropp endast tar emot leverpastejmackor och korv med bröd. 

 

Jag känner mig så... Alltså jag vet inte. Jag känner mig så handikappad på något sätt. Jag är helt klar och frisk i skallen, som om jag vore kärnfrisk, men kroppen mår dåligt. Jo, men nu vet jag. Jag känner mig just nu som en fånge i min egen kropp. Tre dagar till av medicin, sen ska jag tydligen vara frisk.